Omsorg med omsorg (eBook)

AI, organisationsförändring och människans roll i äldreomsorgen

Ramón Pérez Cortés (Autor)

eBook Download: EPUB

2025 | 1. Auflage
164 Seiten
Books on Demand (Verlag)
978-91-8134-730-2 (ISBN)

Infos

Boken är en skarp och samtidigt personlig analys av hur äldreomsorgens uppdrag har förskjutits, från att vara en mänskligt grundad omsorg till att bli alltmer styrd av omvårdnadslogik, effektivisering och teknologiska system. Genom socialantropologiska perspektiv, egna erfarenheter och praktiska exempel visar författaren hur AI och andra digitala lösningar håller på att omforma både organisationen och relationen mellan omsorgsgivare och omsorgstagare. Berättelsen rör sig mellan politiska beslut, organisatoriska modeller och vardagen på äldreboenden. Den ställer frågor om vad omsorg egentligen är, vad som händer när teknik och standardisering ersätter mänsklig närvaro, och hur vi kan återerövra omsorgens existentiella och sociala dimensioner. Boken är en uppmaning till beslutsfattare, chefer och medarbetare att tänka om, att låta tekniken bli ett verktyg för människan, inte tvärtom.

Ramón Pérez Cortés har en master i socialantropologi, konsult och utredare med över trettio års erfarenhet inom äldreomsorgen. Har bedrivit FoU forskning vid Dalarnas forskningsråd. Han har arbetat på golvet, i ledningsfunktioner och som rådgivare åt kommuner, alltid med ett starkt engagemang för de äldre, personalens villkor och en omsorg grundad i människans behov, inte systemets logik. Som organisationsutvecklare har han utvecklat TEAM modellen, en tillit och empowermentbaserad arbetsmetod som stärker undersköterskors och vårdbiträdens professionella ställning. Ramóns arbete utmanar rådande bemanningsmodeller och yrkescentriska strukturer, och öppnar upp för en äldreomsorg där människan, inte kalkylen, står i centrum. Vid sidan av sitt konsultarbete skriver Ramón om social rättvisa, demokrati och omsorgens existentiella dimensioner. Vart tog äldreomsorgen vägen? är hans uppgörelse med ett system i förskjutning, men också ett visionärt försvarstal för ett samhälle som inte får glömma sina äldre.

Textauszug

Vad är det vi vill att AI ska hjälpa oss med?

Den centrala frågan är inte bara vad AI kan göra – utan vad vi vill att den ska bidra med. I dagens äldreomsorg används ett stort antal digitala system, men dessa är till övervägande del utformade för att stödja den administrativa delen av verksamheten. De hanterar schemaläggning, bemanning, löner, frånvarorapportering, HSL-delegationer och dokumentation enligt lagstadgade krav. Dessa system speglar ett organisationsperspektiv där effektivitet och säkerhet står i centrum – men individen, hens behov och vardagliga erfarenheter riskerar att försvinna i systemens bakgrund.

Vi har idag en verksamhet som i grunden fungerar reaktivt snarare än proaktivt. Vi har larmsystem som reagerar på fall – men som sällan förutser eller förebygger dem. Vår bemanning utgår inte från det faktiska behovet i verksamheten, utan från antaganden och historiska schabloner. Vi schemalägger fortfarande vård och omsorg utifrån koncept som hämtar sin form från det postindustriella samhällets rytm – snarare än från individens livsrytm. Det vill säga: vi har byggt vår äldreomsorg utifrån en normalitetsprincip där människan förväntas leva som en arbetare – gå upp tidigt, duscha, äta frukost, hållas sysselsatt och vila lagom till lunch. Vi duschar, matar, reser och bäddar människor utifrån denna standard – inte utifrån deras tillstånd, livshistoria eller diagnos.

Systematiseringen av omsorgen utifrån individens faktiska livssituation, särskilt vid kognitiv svikt eller annan komplex problematik, har aldrig varit styrande. Den kommer alltid i andra hand. Det innebär att den omsorg vi har byggt fungerar bättre för de som arbetar i den – än för dem den är till för. Och ledningen styr därefter: efter rutiner, flöden och administrativa funktioner, snarare än efter levda behov.

När vi idag pratar om AI är det därför avgörande att vi inte återskapar detta mönster i ny teknologisk dräkt. AI får inte bli ännu en funktion i ett system som redan är frånvänt individen. Den måste vara något annat – något som frigör oss från just dessa administrativa låsningar och öppnar en möjlighet att se, förstå och agera i relation till det som händer i människors liv. Annars riskerar vi att göra omsorgen ännu mer teknisk – men inte mer mänsklig.

AI ska inte enbart handla om att effektivisera bemanning eller minska administration. Den största potentialen ligger i att hjälpa oss återupprätta omsorgens ursprungliga syfte: att utgå från individens unika behov.

Vilka värden ska styra systemens inlärning?

Här måste vi ställa oss en uppriktig fråga: vet vi inom organisationen själva vad vi vill att systemet ska lära sig? Om vi inte definierar det – om vi inte formulerar ett gemensamt språk för omsorgens innehåll och syfte – så kommer AI att formas utifrån det som redan finns tillgängligt: ekonomiska parametrar, standardiserade flöden och historiska data. Då riskerar vi att tränar upp ett system som optimerar det vi redan ifrågasätter. Systemet blir då inte hjälpsamt, utan förstärkande av det vi ville komma bort ifrån.

Inlärning i AI handlar i grunden om att välja vilka mönster och samband vi ger tekniken tillgång till, och vad vi ber den att tolka. Om vi bara matar systemet med frånvarorapporter, beläggningsdata och insatsfrekvenser – då kommer det som kallas inlärning att handla om schemaoptimering, inte mänsklig förståelse. Vi måste därför definiera vilka värden vi vill att AI ska kunna urskilja och stödja: tillit, delaktighet, individualisering, trygghet, självbestämmande, livsberättelse. Gör vi inte det, så lämnar vi tekniken fri att styras av det som är lätt att mäta – snarare än det som är värt att bevara.

Om vi vill förstå vad AI kan vara inom äldreomsorgen får vi inte göra misstaget att betrakta den som ett verktyg bland andra, och i stället se den som en aktör – en närvarande, beräknande och lyhörd deltagare i ett gemensamt uppdrag. En sådan förståelse kräver att vi också förstår vår egen roll: att det är vi som ansvarar för vad AI tränas i, hur den används, och vilket utrymme vi ger den att verka i.

Att se AI som aktör innebär inte att ge upp kontrollen, utan att erkänna dess kapacitet att agera tillsammans med oss. Och det förändrar frågan från ”Vad kan AI göra åt oss?” till ”Vad kan AI bistå oss med – när vi vet vad vi vill?”.

I dagens äldreomsorg domineras verksamheten av reaktiva system. Larm reagerar på det som redan har hänt – ett fall, en avvikelse, en förlust. Bemanningen planeras efter historiska antaganden, inte efter individens faktiska behov. Scheman följer postindustriella rytmer, där varje omsorgstagare behandlas som en produktionsenhet i ett arbetsflöde: upp på morgonen, dusch, frukost, aktivitet. Vi duschar, matar, reser och bäddar personer utifrån förväntade standarder, snarare än efter deras livshistoria, diagnos eller vilja.

Det vi saknar är systematik som utgår från liv, inte från system. Och det är här AI – som en träningsbar, lyhörd och ständigt tillgänglig aktör – kan spela en avgörande roll. Men bara om vi är beredda att formulera vad vi vill att den ska hjälpa oss med. Det handlar inte om att ersätta personal eller minska mänsklig närvaro. Det handlar om att förstärka det som redan finns, men som hotas av tidspress, fragmentering och administrativa bördor.

En AI-aktör kan:

• Bära minnet av den äldre genom att samla, strukturera och påminna om det som annars glöms bort i byten av personal, skift och scheman.
• Översätta mellan olika system – dokumentation, schema, genomförandeplan, hälsoobservationer – och ge en sammanhängande bild som personalen kan agera utifrån.
• Förutse det som vi ofta hinner märka för sent: förändringar i aptit, sömn, rörelsemönster, emotionell nedstämdhet. Det AI ser, kan ge oss tid att agera före krisen.
• Hjälpa oss komma ihåg vem vi arbetar för. Inte som en ständig kontrollant, utan som en påminnelse om det mänskliga uppdraget.
• Ställa frågor där vi annars bara följer rutinen. När genomförandeplaner inte realiseras. När aktiviteter kollektiviseras. När individens behov ständigt skjuts åt sidan.
• Föreslå lösningar, inte bara rapportera problem – till exempel hur resurser kan fördelas utifrån verkliga behov, inte schemamallens logik.

Det viktigaste är kanske detta: AI kan påminna oss om vad vi annars riskerar att glömma i vardagens tempo. Men den gör det bara om vi tränar den i rätt riktning. Om vi matar den med kontrollkrav och kostnadsmått, kommer den att återge just det. Om vi matar den med berättelser, behov, mänskliga signaler och etiska mål – då kan den hjälpa oss återvinna närvaron i en systemvärld där det blivit allt svårare att vara människa.

Att kalla AI för en aktör är därför ett ansvar. Det innebär att vi formar dess roll – och att den formar vår. Det innebär att vi inte längre kan skylla på systemen när omsorgen blir tom, utan att vi måste ta ställning: Vad vill vi att AI ska vara i det samhälle vi själva ska åldras i?

Vilka risker får vi aldrig förbise, oavsett effektivitet?

I samtalet om AI:s möjligheter i äldreomsorgen är det lätt att dras med i visionen om ökad precision, frigjord tid och smartare resursanvändning. Men samtidigt måste vi tydligt identifiera de risker som följer av att låta algoritmer, i stället för människor, forma verklighetsuppfattningen i en omsorgskontext.

Den första risken är förlusten av mänsklig närvaro som mått på kvalitet. Om vi låter AI prioritera det som är lätt att mäta – till exempel antal besök, registrerade aktiviteter, avprickade moment – riskerar vi att osynliggöra det som är svårmätbart men centralt: trygghet, relation, värdighet, tid i stillhet. Ett system som bara lär sig det som kvantifieras kommer att reproducera en logik där det mellanmänskliga tystas.

Den andra risken är normaliserad ojämlikhet. AI tränas på historiska data. Om tidigare omsorgspraktiker varit systematiskt bristfälliga – t.ex. i...

Produkt-Details

• Erscheint lt. Verlag: 2.10.2025
• Sprache: schwedisch
• Themenwelt: Medizin / Pharmazie ► Pflege
• Schlagworte: AI i välfärden - teknikens roll och utveckling i omsorgssektorn. • Äldreomsorg - bokens huvudområde och samhällskontext. • Omsorgsbegreppet - den centrala idén och definitionen som diskuteras. • Organisationsförändring - struktur- och styrningsfrågor som påverkar omsorgens innehåll. • Tillitsbaserat ledarskap - en möjlig motvikt till teknokratiska och medicinska dominanser.
• ISBN-10: 91-8134-730-8 / 9181347308
• ISBN-13: 978-91-8134-730-2 / 9789181347302