Djävulens sköld (eBook)

Leo Kessler (Autor)

eBook Download: EPUB

2018 | 1. Auflage
167 Seiten
Saga Egmont (Verlag)
978-87-11-77350-5 (ISBN)

Infos

September 1944. Amerikanarna har börjat närma sig Tysklands hemliga stad, gamla Aachen, och Hitler ger överste von Dodenburg och SS-Stormdivision Wotan i uppdrag att städa upp.Wotan, som utvecklats till omänskliga slaktare på slagfälten runt om i Europa får nu äntligen slåss på hemmaplan. Men dess värre finns det nästan ingen lojalitet kvar mot Führern och fosterlandet ...-

Leo Kessler är en pseudonym som användes av den brittiske författaren och militärhistorikern Charles Henry Whiting (1926-2007). Han skrev cirka 350 böcker, både skönlitteratur och fackböcker. Han skrev både under eget namn och under flera pseudonymer, bland annat Duncan Harding, Ian Harding, John Kerrigan, Duncan Harding, Klaus Konrad, K.N. Kostov och Duncan Stirling.

---

Andra världskriget är inne på sitt sjätte obarmhärtiga år och stridigheternas intensitet har knappas avtagit.SS-Kampfgruppe Wotan är en ökänd bataljon. De har härjat kontinenten som inhumana mördarmaskiner och utfört otaliga krigsförbrytelser. Den orörbara staden Aachen har omringats och nu kallar Hitler hem sina brutala bödlar för att skydda en stad som inte får förloras.Kan de stå upp mot amerikanerna som vinner mark för varje dag? Än viktigare, vill överste von Dodenburg, Wotans högsta höns, att amerikanerna ska besegras? Relationen med fuhrern har surnat och det verkar som att kampviljan även hos de mest lojala börjar vackla …

Textauszug

Andra kapitlet

– Titta bara, överste, på de där förbannade ynkryggarna! grymtade Schulze när infanterilinjen som hållit kullarna plötsligt bara vek sig och började fly.

Överste Kuno von Dodenburg, chef för SS-Kampfgruppe Wotan som låg i beredskap med sina Tiger-stridsvagnar upp i en tät, väldoftande talldunge fem kilometer väster om Aachen, studerade de panikslagna infanteristerna som kom rusande mot dem över slätten. En officer försökte förgäves stoppa dem, samtidigt som den amerikanska artillerielden började rasa ner över dem igen. Snart skulle också fiendens störtbombare dra sitt strå till stacken.

– Var det ynkryggar ni sa, fanjunkare Schulze? frågade han skarpt medan han såg ut som om han satt och såg film, när han i själva verket bevittnade den tyska frontlinjens sammanbrott vid Aachen. Jag är faktiskt en aning överraskad över att få höra något sådant från en underofficer i ett av Tysklands elitförband. De här ynkryggarna, som ni föredrar att kalla dem, min käre Schulze, är tyska soldater. Så hur kan ni säga något sådant om Führerns älskade infanterister?

– Om ni tillåter en kommentar, överste, så vill jag nog påstå att ni är rätt cynisk, överste.

Överste von Dodenburgs svar drunknade i dånet från de amerikanska störtbombarna, som kom nerdykande i en hastighet av 500 km i timmen. Argsinta, röda ljusflammor sprakade längs vingarnas frontsidor. De flyende soldaterna skingrades omedelbart som agnar för vinden, men de envetna röd-och-vita projektilerna slet obönhörligen stora luckor i leden. De överlevande reste sig igen. De snubblade fram över sina döda eller döende kamrater och trampade ner många av dem ännu djupare i den leriga marken under sina frenetiska försök att komma undan helveteselden.

– Klara! skrek överste von Dodenburg och snurrade runt för att kontrollera att de svartklädda stridsvagnsbesättningarna med de glänsande SS-runorna och dödskalleemblemen på sina kragar var beredda. Han hoppade smidigt ner från stridsvagnen och banade sig fram genom buskarna for att ställa sig ute i det fria. Bredbent och med händerna på höfterna stod han där till synes helt omedveten om den amerikanska artillerielden och inväntade de flyende.

– Satan också! muttrade Schulze. Nu är det förbanne mig dags igen!

Sedan dök han efter sin chef ut i det fria medan han signalerade åt besättningarna i de närmaste Tigerstridsvagnarna att följa efter honom. Sakta formade de en tyst linje bakom honom med framskjutna kulsprutor, just som de första flyende infanteristerna kom rusande ner mot dem, vilt flämtande, och de flesta utan både hjälm och gevär och med bara en enda tanke i sina panikslagna hjärnor – flykt!

En yngling kom upp i jämnhöjd med dem. Hans ögon var uppspärrade av fruktan, håret stod på ända och han andades stötvis.

– Halt! kommenderade von Dodenburg.

Ynglingen hörde honom inte. Han stapplade vidare med händerna utsträckta framför sig som om han vore blind.

– Schulze! röt von Dodenburg utan att vända sig om.

Den storväxte före detta hamnarbetaren från Hamburg sköt ut sin ena fot. Ynglingen snubblade över den och föll framstupa. Schulze sparkade honom i sidan av huvudet och ynglingen blev medvetslös liggande kvar på marken. I nästa ögonblick vimlade det av panikslagna infanterister runt omkring dem, som alla kämpade vilt för att ta sig igenom den obevekligt sammansvetsade linjen av svartklädda SS-män.

– Amrisarna! flämtade de flyende och väste: Amrisarna kommer… De är där borta på andra sidan kullen!

– Stoppa dem! dundrade von Dodenburg, fortfarande utan att ta blicken från backkrönet, där han väntade sig att de första amerikanerna skulle dyka upp precis när som helst.

De svartuniformerade SS-männen drev tillbaka de flyende med sina gevärskolvar, som de hänsynslöst stötte mot huvudet eller kroppen på de skräckslagna infanteristerna.

– Hallå där, låt bli det där! skrek en tjock soldat med grått hår. Vi är lika mycket tyskar som… Hans ord drunknade med ens i en störtflod av blod och utslagna tänder. Han stapplade baklänges med händerna för sin sönderslagna mun och med ögonen uppspärrade på vid gavel av ursinne, fruktan och smärta.

På några ögonblick hade den vilda flykten stoppats och de överlevande infanteristerna stod där andfådda och blödande och stirrade dystert ner på sina kamrater, som låg och stönade i gyttjan framför dem. När de första amerikanska Sherman-stridsvagnarna dök fram uppe på backkrönet med infanteriet i sitt kölvatten, röt Schulze:

– Nå, era perversa banansugare, gå i skydd i diket där, och fan tar den som försöker ta sig därifrån igen innan jag har gett order om det. Han höjde menande sin högernäve i luften och tillfogade: sätt igång då!

De behövde ingen vidare uppmaning. Likt en skock förskrämda möss slängde de sig ner i skydd i det regnfyllda diket, medan SS-männen rusade tillbaka till sina sextio ton tunga stålmonster. De långa kanonerna svängde runt, tornluckor slogs igen och de dubbelpipiga, vattenkylda kulsprutorna vändes i riktning mot det annalkande, amerikanska infanteriet. Den fientliga artillerielden, som täckte de framryckande Sherman-stridsvagnarna, kom närmare och närmare. Två hundra meter. Etthundrafemtio. Hundra meter!

– Var beredda! hördes von Dodenburgs röst från ledarvagnen över radion. Nu är det snart dags!

Medan de tyska infanteristerna tryckte sig ännu djupare ner i gyttjan i det stinkande diket, slog den fientliga artillerielden ner i skogsdungen där Wotanstridsvagnarna stod gömda med ett öronbedövande dån. Tre salvor, noterade von Dodenburg automatiskt. Amerikanarna trodde tydligen att de bara hade infanteri att tampas med. Han log kallt trots det öronbedövande dånet utanför och de dova smällarna från projektiler som studsade mot Tiger-stridsvagnens metallskrov. Amerikanarna skulle utsättas för en obehaglig överraskning.

Nere i diket skrek och snyftade och svettades infanteristerna av fruktan medan granaterna ven över huvudet på dem. Meier kände hur hans mage vände sig ut och in och hur något varmt och vått rann nerför benen på honom. Luften var fylld av en avskyvärd stank.

– Gode gud i himlen, skrek han. Låt det här ta slut någon gång! Och redan i nästa ögonblick blev han bönhörd. En stor granatskräva slet av huvudet på honom så att det rullade ner i diket framför de övriga, fortfarande med de stålbågade runda glasögonen snyggt och prydligt vilande över näsroten.

Alldeles intill honom kände Rausch att spyorna började välla upp i munnen. Och medan det avslitna huvudet föreföll stirra på honom med oberört lugn genom glasögonen, kräktes löjtnant Rausch våldsamt.

Artillerielden flyttades bakåt och skogsdungen var full av söndersplittrade träd och grenar, men amerikanarna hade trots allt inte upptäckt dem. Överste von Dodenburg tvekade inte. Nu var amerikanarna ute på öppen mark.

– En syn för gudar det där, Schulze! ropade han entusiastiskt. En hel amerikansk bataljon, uppradad som om man var på parad, och inte minsta tillstymmelse till skydd på de närmaste två hundra meterna! Han drog tillbaka tornluckan och lyfte signalpistolen och avfyrade den.

Den röda signalraketen for upp mot morgonhimlen och hängde sedan kvar däruppe under vad som föreföll dem vara en evighet. Slagfältet badade i dess overkliga, fladdrande sken, innan den började dala ner mot marken igen. Detta var signalen som de trettio stridsvagnscheferna i SS-Kampfgruppe Wotan hade väntat på sedan de intagit sina ställningar två timmar tidigare. De stora 88mm-kanonerna trädde i aktion som om de hade varit en enda. Det första amerikanska kompaniet, som just ryckte fram över sluttningen, hamnade mitt i första salvan. De försvann helt enkelt, som om de hade sopats bort av en jättelik hand. Och efter dem kom Sherman-stridsvagnarna, som gjorde vad de kunde för att kryssa fram mellan granathålen och sina egna döda eller döende infanterister.

*

En halvtimme senare hade amerikanarna retirerat över kullarna och tillbaka in i Belgien igen, lämnande efter sig såväl utbrända Sherman-stridsvagnar som sina kakiklädda döda på slagfältet. Von Dodenburg omorganiserade snabbt de skakade infanteristerna till en någorlunda slagkraftig försvarsstyrka. Han beväpnade dem med de vapen som stod att hitta ute på slagfältet och gav dem samtidigt tillstånd att plundra liken på cigarrer och cigarretter och de andra lyxartiklar som amerikanska soldater alltid tycktes vara utrustade med. Till sist beordrades de tillbaka till sina ursprungliga ställningar igen uppe på sluttningen. Men samtidigt visste von Dodenburg att de mycket väl kunde bryta samman igen under nästa amerikanska attack – såvida de inte var mera rädda för honom och de övriga SS-männen än för amerikanarna. Han lät kalla till sig deras chef, löjtnant Rausch.

– Ni har varit med lite, ser jag, sa SS-officeren. Narvik, ryska vinterfälttåget 41-42, medaljen för sårade i silver, stridsmedaljen i brons, Sevastopol… Varför försökte ni inte hindra karlarna från att fly?

Rausch såg SS-officeren rakt in i ögonen men svarade inte. Tålmodigt upprepade von Dodenburg sin fråga, men infanterilöjtnanten svarade fortfarande inte. Hans inre var helt upptaget av Meiers huvudlösa kropp och det glasögonprydda huvudet som liksom hade stirrat anklagande på honom nerifrån det smutsiga diket. Överste von Dodenburg lyfte handen och gav löjtnanten ett slag över ansiktet. Det var inget särskilt hårt slag, men det fick önskad effekt. Infanteristen skakade på huvudet som om han just hade...

Produkt-Details

• Erscheint lt. Verlag: 12.4.2018
• Übersetzer: Hanz F. LindstrA m
• Verlagsort: Copenhagen
• Sprache: schwedisch
• Themenwelt: Literatur ► Historische Romane
• Themenwelt: Literatur ► Krimi / Thriller / Horror
• Themenwelt: Literatur ► Märchen / Sagen
• Themenwelt: Literatur ► Romane / Erzählungen
• Schlagworte: 1944 • Aachen • andra världskriget • armé • död • Europa • fosterland • Hitler • krig • lojalitet • Nazism • Soldater • SS • Tyskland • vapen • von dodenburg • Wotan
• ISBN-10: 87-11-77350-2 / 8711773502
• ISBN-13: 978-87-11-77350-5 / 9788711773505