Hitler måste dö! (eBook)

Leo Kessler (Autor)

eBook Download: EPUB

2018 | 1. Auflage
157 Seiten
Saga Egmont (Verlag)
978-87-11-77320-8 (ISBN)

Infos

- De är beredda att diskutera en kapitulation vid Saint Vallone klockan 14.00 imorgon, sa infanterisergeant Steiner.Den amerikanske majoren stod och gapade.- Men vad ska er führer säga?- Oroa er inte för det, major. Führern kommer inte hänga med så värst länge till.Det är 1944 och Rolf Steiner blir indragen i attentatet mot Hitler och de tyska generalernas fredstrevare i Frankrike.-

Leo Kessler är en pseudonym som användes av den brittiske författaren och militärhistorikern Charles Henry Whiting (1926-2007). Han skrev cirka 350 böcker, både skönlitteratur och fackböcker. Han skrev både under eget namn och under flera pseudonymer, bland annat Duncan Harding, Ian Harding, John Kerrigan, Duncan Harding, Klaus Konrad, K.N. Kostov och Duncan Stirling.

---

Året är 1944.Rolf Steiner känner hur historiens tyngd vilar på hans axlar. Klockan två på eftermiddagen imorgon, i Saint Vallone kan han skriva in sitt namn i historieböckerna. Han spelar en stor roll i den planerade kuppen att försöka lönnmörda Adolf Hitler. Steiner inser att historien skriver sig framför hans näsa. Är det han, av alla möjliga bödlar sen Hitler klev till makten, som avfyrar det slutgiltiga skottet?

Textauszug

Första kapitlet

– Sergeant, Ivan!

Det hesa varningsropet fick Steiner att rycka till och vakna upp ur sitt utmattade tillstånd. Han snurrade runt. Schmeissern vid hans höft hackade till och spydde ut sina 9 mm-kulor i den heta eftermiddagsluften. De gröna bladen på eken till höger om den solheta, ryska vägen formligen regnade ner mot marken. Ett gällt skrik överröstade larmet från trafiken och den ryske krypskytten brakade ner mellan trädgrenarna och slog i marken nedanför med en tung duns.

En av männen från Steiners pluton trängde sig fram förbi de trötta och skärrade kockarna runt gulaschkanonen och vände över kroppen på rygg med den leriga stövelspetsen. Den döde krypskyttens kamouflagemössa gled av och en massa långt, blont hår vällde ut över det sönderbrända gräset.

– Ett fruntimmer, sergeant! skrek han med förvånad röst.

– Vilket slöseri, ropade Steiner cyniskt tillbaka. Nå, tillbaka in i ledet, Krüger, och låt oss komma iväg härifrån fort utav bara helvete, innan hennes kompisar börjar leta efter henne. Det sägs att de där kvinnliga ryska krypskyttarna går hårt åt underredet på våra pojkar, om de lyckas få tag i någon.

Han gjorde en obskyr rörelse med sin fria hand och flinade bistert.

Mannen som kallats Krüger rös till vid blotta tanken och tog ett stadigt grepp i skrevet på sig själv, liksom för att övertyga sig om att allt satt kvar där det skulle. Sedan sprang han nerhukad tillbaka till kolonnen av svettiga och dammiga infanterister, som var de enda som fanns kvar av kapten Stranskys eftertrupp.

Steiner gjorde infanteritecknet för »framåt»med handen och mannarna stapplade vidare, medan Steiner själv – samlad som alltid – bryskt trängde sig fram i den stillastående fordonskolonnen för att ta sig en titt på den döda krypskytten. Till och med i den säckiga och blodfläckade overallen såg hon både söt och mycket ung ut. Men Steiners matta, blå ögon avslöjade ingenting av vad han eventuellt kände vid åsynen, utöver ren likgiltighet.

De hade varit stadda på reträtt en hel vecka nu, alltsedan det ryska genombrottet. Som vanligt hade infanteriet fått ta den värsta stöten av det ryska anfallet. Ryssarna hade stormat deras ställningar gång på gång, rusiga av vodka och segeryra och skrikande sina fruktansvärda, blodisande »urrah»-rop.

Steiner, som hade befälet över eftertruppen i sin division, hade lyckats pressa sina mannar till det yttersta vid varje framstöt, men blotta övermakten hade tvingat dem ännu längre upp längs den heta, likbeströdda vägen till Novgorod, där divisionen hade sin omlastningsstation. Nu började de första husen dyka upp borta vid horisonten, blåsuddiga och liksom flytande i de heta luftvågorna.

Steiner skyndade rent instinktivt på stegen. De likbleka ansiktena på en grupp stabsofficerare, som stirrade nervöst bakom sig medan deras chaufför ursinnigt försökte få igång den parkerade Horchen, sa allt han behövde veta. Deras armé – om den nu fortfarande kunde kallas armé – var inte bara stadd på reträtt utan flydde för livet! Om han inte fick ut sina mannar ur Novgorod snarast, så skulle de vara krigsfångar inom tjugofyra timmar – eller döda.

*

Steiner sjönk ner på huk på järnvägsvallen, medan hans män gick i försvarsställning runt omkring honom. Ett litet Yak-plan av trä cirklade över huvudena på dem, hårt ansatt av luftvärnselden. Steiner fäste inget större avseende vid planet. Hans uppmärksamhet var helt koncentrerad på det långa tåget, som var fullpackat med sårade och hade stora röda kors målade ovanpå de vita vagnstaken. Han rynkade pannan. I den sortens krig som de hade utkämpat i Ryssland under de senaste tre åren, tog ingendera sidan någon hänsyn till det röda korset.

Om de svettande luftvärnsskyttarna inte lyckades plocka ner det där jaktplanet snart, så skulle det försvinna och kvickt komma tillbaka med Stormovik-störtbombare!

Han bestämde sig samtidigt som lokomotivets skorsten började släppa ut ånga. Det var ett gott tecken, för det betydde att lokföraren var angelägen om att komma iväg. Antagligen var det här flyktvägen han hade letat efter, tänkte Steiner.

Steiner reste på sig och kastade sin kulsprutepistol över axeln.

– Ni stannar kvar där ni är, beordrade han sina män, som nu låg i skydd i sina hastigt grävda och därför inte alltför djupa skyttegropar. Om någon kommer och försöker kommendera över er till något annat förband eller något i den stilen, så talar ni bara om för dem att general Steiner personligen har gett order om att ni ska hålla ställningarna här. Fattar ni – general Steiner!

– Uppfattat! skrek alla karlarna i korus och flinade.

De visste att de alltid kunde lita på att sergeant Steiner klarade dem ur knipan, hur mörkt det än kunde se ut.

Steiner gick sakta utmed tåget för att hitta rätt ställe. Mullret från spärrelden dränktes nästan av alla skrik och stön från de sårade, som hade trängts ihop inne i tåget. Steiner bet sig i underläppen och försökte ignorera dem.

Några sjukvårdare, som hade gått utanför sin vagn för att ta sig ett bloss, försökte blockera vägen för honom just som en röst inifrån röt:

– Hallå där ute, era satans slöfockar. Kom tillbaka in hit med er. Här är en styving till, och det luktar redan skit om honom!

Den yngre av de bägge sjukvårdarna svalde häftigt och släppte sin cigarrett på marken.

– Men vi bar ju precis in honom! protesterade han, och adamsäpplet åkte upp och ner i halsen på honom som en hiss.

– Kom då in och bär ut honom igen, hördes rösten inifrån. Svårare än så är det inte.

Sjukvårdaren hoppade in i vagnen igen och kom sedan utdragande med den döda kroppen. Tarmarna hängde ut från ett gapande sår i magen på honom. Försiktigt öppnade den andre sjukvårdaren den dödes vapenrock och bröt med van hand av hans identitetsbricka, som han sedan lade i en konservburk som redan var halvfull med liknande brickor.

Steiner fortsatte. Längre fram såg han det vanliga »Hjulen rullar för segern»målat i bortblekta bokstäver på lokomotivet, men alldeles under det hade någon skämtare lagt till med krita: »Sista tåget till Berlin». Två grovhuggna fältpoliser stod och studerade texten med stor misstänksamhet. Steiner lade märke till att de hade sina gevär i remmen snett över ryggen.

Steiner stannade till och gned sig fundersamt över skäggstubben på hakan. Med de där två fältpoliserna mellan sig och lokföraren, så kunde det bli svårt att försöka övertala denne att smuggla ombord det som var kvar av hans män på tåget. Skulle han krypa under tåget och i stället försöka komma till tals med eldaren, som stod och lutade sig ut genom lokförarhytten på andra sidan och sög på sin pipa? Han hade i alla fall en liten flaska vodka och ett halvt kilo svart, rysk tobak i sin packning att köpslå med.

Ovanför honom stannade Yak-planet plötsligt till, precis som om det hade kört rakt in i en tegelmur. Luftvärnsskyttarna hurrade och viftade vilt med händerna i luften av glädje. De hade träffat den satan! Svart rök bolmade ut från hans sargade stjärt, och det lilla rekognosceringsplanet gick i spinn och slog ner i marken ungefär 500 meter längre bort och slets itu. En svampformad pelare av oljemättad rök steg genast upp mot himlen.

Det var vad Steiner behövde. De två fältpoliserna snurrade runt för att stirra mot det kraschade planet. Han dök snabbt in under tendern och kände den varma oljan droppa ner i nacken på sig, medan han kröp över på andra sidan. Eldaren såg ointresserat ner på honom. Han hade sett så många infanterister försöka rädda sitt skinn under de senaste tolv timmarna, att det inte överraskade honom ett enda dugg.

Men det var inte sergeant Steiner förunnat att lyckas fly undan sammanbrottet den här gången. Just som han rätade på sig igen och skulle ta fram vodkaflaskan, kom en ambulans tjutande längs vägen ner till järnvägsstationen. Steiner snurrade runt, och i samma ögonblick hörde han en välkänd röst ropa:

– Nej, flyg och far! Är det inte sergeant Steiner?

– Amseln, din satan! Jag trodde du fick ditt alldeles i början av det ryska genombrottet?

Ett brett flin bredde ut sig över menige Amselns ärliga, röda ansikte.

– Jag, död? Du borde veta bättre än så, Steiner. Jag tänker leva tills jag blir nittiofem, och…

– Och jag som alltid trodde att du skulle lämna in när du var sextionio, din gamle skojare, flämtade Steiner, som i själva verket var mycket glad över att hans gamle vapenkamrat hade lyckats överleva.

– Inte! Nittiofem, så det är minst sjuttiotre år kvar tills jag lämnar in, Steiner!

Steiner gav Amseln en vänskaplig knuff.

– Bra, sa han. För då bör kriget i alla fall vara slut. Führern har trots allt lovat oss slutsegern innan det här året är slut. Han harklade sig och böjde sig framåt och spottade på plattformen. Men kom nu här, din gamle slyngel. Låt oss komma härifrån. Han nickade åt de båda fältpoliserna, som misstänksamt hade börjat intressera sig för de två gamla frontkamraterna. Huvudjägarna där borta börjar visst slicka sig om munnen.

Amseln nickade förstående och de började sakta gå utmed tågets långsida, medan den yngre mannen stirrade på allt blod som droppade ner från springor i praktiskt taget varenda en av vagnarna.

– Har någon av de andra klarat sig, Steiner? frågade han sedan allvarligt.

Steiner nickade frånvarande, medan han återigen funderade över hur han skulle lyckas...

Produkt-Details

• Erscheint lt. Verlag: 19.4.2018
• Übersetzer: Hanz F. LindstrA m
• Verlagsort: Copenhagen
• Sprache: schwedisch
• Themenwelt: Literatur ► Krimi / Thriller / Horror
• Themenwelt: Literatur ► Märchen / Sagen
• Themenwelt: Literatur ► Romane / Erzählungen
• Schlagworte: andra världskriget • armé • Attentat • död • Europa • Fred • Führer • Hitler • jägare • Kapitulation • krig • Order • Soldater • SS • Tyskland • vapen • Västfronten
• ISBN-10: 87-11-77320-0 / 8711773200
• ISBN-13: 978-87-11-77320-8 / 9788711773208