Mot Alexandria (eBook)

Leo Kessler (Autor)

eBook Download: EPUB

2018 | 1. Auflage
158 Seiten
Saga Egmont (Verlag)
978-87-11-77352-9 (ISBN)

Infos

Major von Dodenburg och hans SS-Stormdivision Wotan beordras till Nordafrika för att utföra ett uppdrag åt generalfältmarskalk Rommel. Meningen är att de med hjälp av egyptierna ska driva ut engelsmännen ur Egypten.Men samtidigt har den brittiska åttonde armén fått en ny överbefälhavare, general Montgomery, som efter kriget kom att kallas 'Segerherren vid El Alamein' ...-

Leo Kessler är en pseudonym som användes av den brittiske författaren och militärhistorikern Charles Henry Whiting (1926-2007). Han skrev cirka 350 böcker, både skönlitteratur och fackböcker. Han skrev både under eget namn och under flera pseudonymer, bland annat Duncan Harding, Ian Harding, John Kerrigan, Duncan Harding, Klaus Konrad, K.N. Kostov och Duncan Stirling.

---

Nya uppdrag väntar i ett världskrig som ännu inte ser sitt slut. För SS-stormdivision Wotan, ett nazistiskt förband, är kosan riktad mot Nordafrika. General Rommel anser att just dessa soldater gör sig bäst i den torra hettan. Uppdraget är lika tydligt som det är svårt: driv ut engelsmännen ur Egypten.Britterna å sin sida har en ny överbefälhavare på plats i Egypten, den högt hållna general Montgomery. Eller som han också kallas: "Segerherren vid El-Alamein". Blodiga strider väntar.

Textauszug

Första kapitlet

– De kommer!

– Engelsmännen?

– Ja, generalfältmarskalk.

Ökenräven, alias generalfåltmarskalk Erwin Rommel, vände sig bort från den upphetsade unge löjtnanten vid Afrika-Kåren, som just hade kommit nerstörtande i det underjordiska högkvarteret med nyheten, och såg forskande på sin stab.

– Mina herrar, sa han till sist. De engelska kommandotrupperna har börjat sitt angrepp mot Tobruk. Precis på den tidpunkt då vi väntat dem också. Engelsmännen är ju alltid noga med sina vanor.

De församlade stabsofficerarna log artigt, bländvita leenden i brunbrända ansikten. Men skratten överröstades snart av en sirens klagovisor och det hesa hackandet från luftvärnsbatterierna i Tobruk.

Ökenräven rynkade pannan och såg på majoren med Riddarkorset runt halsen och SS-runorna på uniformskragen. En garvad soldat, men – vilket såväl hans bleka ansikte som knän avslöjade – ett helt oskrivet blad när det gällde ökenkrig.

– Major von Dodenburg!

– Ja, fältmarskalk?

– Engländarna har hållit på med sina kommandoräder här i öknen i gott och väl två år nu. De har blivit rätt bra på det, det vet jag själv bättre än någon annan. De var nära att ta livet av mig i fjol. Lyckligtvis har vi på ett eller annat sätt fått reda på deras bestämda planer … på förhand, till och med!

Rommel tystnade ett ögonblick, som om han väntade sig en kommentar från den unge SS-officeren.

Men majoren, som var chef för Kampfgruppe Wotans första kompani och som hade kommit till Tobruk föregående dag med sina stridsvagnar, sa inteett ord. Han var ny här i ökenlandskapet och smått förvirrad över detta slags krigföring, som han så plötsligt hade kastats ut i.

Rommel nickade till sin glasögonprydde adjutant:

– Radion!

Och så fylldes det varma, underjordiska rummet av röster på såväl tyska som engelska. Röster som transmitterades fram till högkvarteret av Afrika-Kårens avlyssningsenhet.

– De engelska kommandotrupperna angriper i tre grupper, förklarade Rommel. Två av dem kommer utifrån havet, den tredje från land. Den senare styrkans huvuduppgift är att etablera ett brohuvud på hamnens sydsida. När det väl är gjort, landsätter man de två andra grupperna med torped- och motorbåtar. De tre grupperna kommer att hålla sig i och kring Tobruk i tolv timmar. De har till uppgift att förstöra våra militära installationer och de bombsäkra tankarna, som innehåller hela mitt reservförråd av bränsle.

Rommel kunde lätt se att major von Dodenburg tydligen inte litade riktigt på att han kände till fiendens anfallsplan i sin helhet, så han tillade:

– Det är sant, major, in i minsta lilla detalj. Ni kan vara övertygad om att våra källor i fiendelägret är synnerligen väl underrättade. Han torkade svetten ur pannan. Detta är fiendens plan, helt enkelt. Men som ni säkert vet, så är det den 13 september idag … Och det kommer att visa sig vara ett olycksdatum för våra fiender.

Fältmarskalken fick ett hårt uttryck i ansiktet, och von Dodenburg – som dels hade förundrat sig över att Wotan så där plötsligt hade kommenderats till Nordafrika och dels över att en man som Rommel behagade vända sig personligen till en officer med förhållandevis låg grad som han själv – förstod nu varför engelsmännen med förkärlek kallade Rommel för Ökenräven. Det var något slugt och hänsynslöst över hans rävansikte:

– I dag slår vi dem sönder och samman, von Dodenburg!

Det var mörkt, men överste Haseldens specialtrupper och de tyska judar, som iklädda sina tyska uniformer hade tagit dem igenom Afrika-Kårens yttersta linjer, visste precis vad de hade att göra. De hade tränats länge inför just denna operationen. De delade upp sig i mindre grupper, som var för sig hade en tysktalande vägvisare, och satte kursen mot strålkastarljusen nere vid hamnen.

Överste Haselden nickade gillande. Ovanför dem kom de tvåmotoriga RAF Mitchell-flygplanen inom synhåll över målet, precis på klockslaget och utan att synbarligen bry sig det minsta om luftvärnselden som exploderade i små rökpuffar runt omkring dem. De dånade ner över trädtopparna och in över öknen. Bomberna vällde ut från buken på dem som små ägg.

Haselden ropade högt för att överrösta de exploderande bomberna:

– Det är bra, sätt igång pojkar och visa dem vad vi duger till!

Sergeant Hayden, som stod alldeles intill honom, lyfte sin kulsprutepistol och avfyrade en salva mot sökarljuset närmast dem. De kunde höra ett skrik av smärta och ljudet av glas som splittrades, och plötsligt försvann den ena ljuskäglan som hade pekat upp mot natthimlen som ett silverpekfinger.

Ögonblicket efteråt stormade de fram.

Sedan lystes himlen upp av gröna och röda spårljus. Vita ljusprojektiler ven genom luften, och plötsligt öppnade tyskarna eld med sina handeldvapen runt omkring dem. En soldat stupade, och så ännu en. Så stöp en av de tyska judarna. Han svor rasande på tyska i dödskampen.

– Satan också! röt Haselden. Nu har självaste helvetet brutit loss!

– Det är det minsta man kan säga, sir! flämtade Hayden. Det är nästan så att man kan tro att de visste om att vi skulle komma …

En kärv salva från en Spandau-kulspruta hackade till, och sergeantan flåddes nästan mitt itu. Han föll och var nära att dra översten med sig i fallet.

– Är ni illa skadad, Hayden? ropade Haselden.

– Jag är färdig, sir. De har skjutit bort hälften av bröstet på mig, svarade Hayden med ett gurglande läte, medan hans mun fylldes med varmt, salt blod. Se för guds skull och kom härifrån!

Han tystnade, och Haselden stirrade ner i Haydens ögon, som på något sätt hade blivit onaturligt stora och skräckslagna. Hans huvud sjönk åt sidan, ungefär som när B-gruppens första anfallsvåg kastade sig till marken när de upptäckte att de inte hade något att sätta emot den förödande tyska elden.

Men även om kulorna väste genom luften som små ilskna eldflugor, var det som om Haselden inte kunde röra sig ur fläcken. Han var lamslagen. När den första kulan slog in i höger axel på honom och slungade honom mot väggen på huset närmast dem, insåg han att de hade misslyckats med sitt uppdrag. Tyskarna hade vetat om att de skulle komma. Medan han gled ner utefter väggen och lämnade efter sig ett brett blodspår, gick det som en sista bitter tanke upp för den döende översten att de hade blivit förrådda.

För ett ögonblick var högtalarna i det instängda lilla stabsrummet som döda. Kuno von Dodenburg torkade svetten ur ansiktet. Så blev det liv i högtalarna igen, och von Dodenburgs hand blev kvar där den var framför ansiktet. Återigen kunde han höra den döende, brittiske sjöofficeren, som satt fast i sin sjunkande torpedbåt tillsammans med döda matroser och infanterister. Hans röst var i det närmaste hysterisk:

– Gode gud, jag orkar inte mer! Min fot … var i helvete är min fot någonstans? von Dodenburg kunde riktigt känna hur nackhåren reste sig och det gick en rysning genom kroppen på honom.

Det blev tyst i högtalaren för ett ögonblick, men de kunde fortfarande höra den döende mannen kippa efter andan. Så sa han till sist hulkande:

– De är döda, allihopa … de har lämnat mig!

Och det ljud som sedan vällde ut ur högtalaren var nästan omöjligt att lyssna till. Det var en mans klagande, förtvivlade snyftningar, vartefter han bröt samman helt. Rommel nickade åt sin adjutant, och Schmidt sträckte ut handen och vred av högtalaren.

Skottlossningen hade avtagit en aning utanför. Inne i högkvarteret stod Rommels stabsofficerare som fastnaglade på platsen. Även om de var härdade veteraner – många av dem hade varit med i skyttegravarnas helvete redan under första världskriget – var de rätt uppskakade med tanke på de otäcka blodigheter som hade drabbat de brittiska kommandosoldaterna.

Rommel stod kvar där han stod. Han log, hänsynslöst och triumferande. Ökenräven hade återigen slagit engelsmännen, och han kunde svårligen dölja sin glädje över detta faktum. Han slog flugsmällan i bordet så att alla officerarna ryckte till.

– Mina herrar, sa han högtidligt. De engelsmän som har överlevt massakern rusar nu rakt ut i öknen för att rädda livhanken. Vi har slagit dem riktigt ordentligt!

De församlade officerarna mumlade sitt samtycke. Rommel slog flugsmällan i bordet igen.

– Mina herrar, det som ni nu har fått uppleva är redan historia. Men vi överlåter åt engländarna att syssla med det förflutna … det är de ju riktigt duktiga på. Vi tyskar har viktigare ting att ta oss före.

Han vände sig på nytt mot von Dodenburg och såg skarpt på honom, som om han försökte läsa dennes tankar.

– Major, sa han. Ni har nu upplevt er första kommandoattack här i öknen. Fältmarskalken stack aggressivt fram hakan. Men nu ska vi verkligen visa engelsmännen ute i deltat hur man verkligen gör en kommandoattack. Han tog på sig sin uniformsmössa och nickade åt Schmidt. Var beredd på att jag låter skicka efter er vid tvåtiden i natt, von Dodenburg. Jag har ett uppdrag åt er och era hårdföra gossar från SS. Godnatt, mina herrar.

Han hälsade dem genom att föra flugsmällan till mösskärmen, och minuten efter försvann mannen, som hade slagit varenda brittisk general i Afrika under de senaste två åren, ut i den varma, libyska natten.

Major von Dodenburg skakade av köld och begravde hakan ännu djupare i sin uniformskappa. Under sin fortsatta tid ute i öknen skulle han alltid komma att...

Produkt-Details

• Erscheint lt. Verlag: 14.2.2018
• Übersetzer: Hanz F. LindstrA m
• Verlagsort: Copenhagen
• Sprache: schwedisch
• Themenwelt: Literatur ► Krimi / Thriller / Horror
• Themenwelt: Literatur ► Märchen / Sagen
• Themenwelt: Literatur ► Romane / Erzählungen
• Schlagworte: andra världskriget • armé • död • Egypten • El Alamein • England • Europa • Hitler • krig • Montgomery • Nazism • Nordafrika • Rommel • Soldater • SS • Tyskland • vapen • von dodenburg • Wotan
• ISBN-10: 87-11-77352-9 / 8711773529
• ISBN-13: 978-87-11-77352-9 / 9788711773529