Kris (eBook)

Karin Boye (Autor)

eBook Download: EPUB

2017 | 1. Auflage
145 Seiten
Saga Egmont (Verlag)
978-87-26-00203-4 (ISBN)

Infos

'Hon rasade mot sig själv, men det hjälpte ju inte. Hade hon verkligen inget annat språk kvar än gråten? Inom henne jäste okända väldigheter, hon besteg alproppar och störtades i avgrunder, hon hade mardrömsfasor att frukta och bara under att hoppas på - och utvärtes tog det sig ett enda uttryck: gråt, gråt, gråt. Så monotont, så obegripligt som en dövstums trevande ljud... Den sänkte sig inte lindrande som regn eller dagg, den sprutades ur ett övermäktigt tryck som en geysir, en het flod, som fåfängt slungar sig mot en alltför avlägsen förbarmande himmel. Ett språk som ingen kunde tyda.'På tröskeln till vuxenlivet tvingas den unga studentskan Malin Forst att ifrågasätta hela sitt väsen, den unga kvinna hon varit säker på att hon var. Hon har blivit förälskad i en studiekamrat, en annan ung kvinna. Hennes fysiska och psykiska välmående når botten, och till slut slutar Malin att förneka sina känslor, och börjar istället undersöka dem. Att bejaka den då förbjudna kärleken kräver mod och en stor mängd trots - och för Malin börjar en resa in i det okända. Från den traditionellt passiva kvinnoroll hon var uppfostrad till, till en kvinna som tar sitt öde i egna händer.Karin Boyes 'Kris' är delvis självbiografisk, och i novellen speglas den värdekris som pågick i Europa efter första världskriget på individnivå.-

Karin Boye var en svensk poet, författare och översättare. Hon är en av Sveriges mest älskade författare med läsare i alla åldrar. Hon var som mest verksam under 30-talet, och lämnade efter sig en enastående samling av litteratur. Av hennes prosaverk har den dystopiska science fiction-romanen Kallocain blivit den mest uppmärksammade.

Textauszug

Och återigen satt hon här i seminariets bönsal för att börja en termin till. Lika hel, lika uppfylld och överströmmande av kraft som den förra? Hon tvivlade inte. Sorg och smärta i yttre mening kunde möta henne – men allt sådant skulle blåsas bort som stoft av eviga vindar. Frid. Icke såsom världen giver.

Långsamt fylldes bänkarna av seminariets elever och av barnen i övningsskolan. Malin lät blickarna glida längs väggen. Den stora ljusa salen med sina målningar av Hjortzberg hade aldrig upphört att göra ett starkt intryck på henne var gång hon såg den.

Fromma bilder och symboler, som löpte runt väggen i krans. Heliga uråldriga symboler, som för tusen och tvåtusen år sedan mejslades till uttryck för jättehöga sanningar och åt vilka sedan århundrade efter århundrade givit ny värme av sitt nya liv och ny mening ur sin nya erfarenhet, tills de band alla tiders fromma tillsamman i en gemenskap genom seklerna. Väldiga symboler, outtömliga, där ännu släktled efter släktled skulle komma att fördjupa sig som i en brunn och hämta upp nya skatter.

Spikarna och törnekronan: det väntande martyriet för var och en som verkligen böjer sig under Hans fordringar. Kyrkans heliga martyrer kan knappast räknas. Än mer otaliga är alla de, som i stillhet bar sitt kors, utan att räknas bland helgon. Alla de som långt utanför kyrkans råmärken gav sitt offer åt en gudomseld, som tvang dem mot deras vilja. ”Jag förmår intet!” säger människan. Och Gud tvingar henne. Styrka, som hon aldrig anade, växer fram ur henne som vingar. Spikarna och törnekronan: alls ingenting vackert i verkligheten, ingenting romantiskt, ingenting som omgivningen böjer sig för. Och där på väggen ett ornament, ett stiliserat smycke. Men så är det sannast. Så är det inre väsendet: ett överjordiskt smycke. Vem vill inte bära det till slut, då kallelsen kommer? Äretecknens äretecken.

Pelikanen, som matar ungarna med sitt blod: återlösningen. Den återlösning, som sker var dag och vart ögonblick och överallt. Ty den som lider är Gud den oändlige, han lider med i vårt lidande, i sina redskap, med sina redskap, för att vinna och välsigna det han ännu inte har fått makt över. Guds rikes långsamma väg mot herraväldet.

Och kalken: återigen detsamma. ”Detta är mitt blod, för eder utgjutet.” Underliga gemenskap, detta att vi kan ge ut oss för varandra, ställföreträda varandra, bära varandras bördor, skörda vad andra sått och själva så för andra. Skrämmande gemenskap, som sträcker sig ut över människovärlden. Vi lever av andras död, av djur och växter som låter sitt liv, vi dör för att lämna våra atomer till stoff åt nytt liv – så utan gräns går liv över i liv – och det skulle inte vara så i den andliga världen? Ett levande väsen – en våg i en väldig böljegång – mottagande offer och givande offer, ingenting i sig själv, allt i sin hängivenhet för den Ende, som är, som var, som blir.

Där borta, skeppet på havet … Var det Jonas skepp? Underbara saga om den lille alltför mänsklige Jona, ett redskap också han i all sin svaghet – alltför liten att förstå sin Herres ömkan över Ninive, den stora staden med tiotusen invånare som inte kunde skilja höger från vänster, ”och därtill många djur”. Sådana är vi redskap, för små att urskilja den Eviges tankar. Och ändå redskap.

Som glimmande guld sjönk symbolerna ner genom hennes vilande och väntande själ. Bräddade med mening och sammanhang, oändliga i sin mångfald omspann de alla livets ting ett efter ett med fromma påminnelser, som i alla sina skiftande former ändå gav näring åt samma enda och eviga strävan: strävan efter den mänskliga viljans uppgående i Guds.

Kortväggen mittför henne var ännu tom och odekorerad, och efter att ha fördjupat sig i bilderna längs de andra väggarna kunde hon vila ut i den vita nakna enkelheten. Den kom henne att tänka på en dröm hon hade haft i höstas.

Hon gick genom en väldig kyrka. Ljuset föll in genom dunkla och mångfärgade fönster, skulpturer och målningar av oräkneliga slag smyckade skepp och sidogångar. ”Detta är templet, som alla folk och alla tider håller på att bygga”, sade den kände religionshistorikern, som visade henne omkring. Hon såg och såg och var stum av beundran, fast de många färgerna och formerna nästan kom ögonen att värka. ”Men allt detta”, fortsatte ledaren, ”mynnar ut i Mysterium Magnum. Se så enkelt här är.” – De hade kommit ut i en gång, där taket var lågt och av trä och väggarna vitkalkade. Inga prydnader, inga utsmyckningar, men ett lugnt vitt ljus fyllde rummet, klart och ändå så milt, att synen inte bländades. En stor vila efter vimlet där inne. ”Vad är Mysterium Magnum?” frågade hon, men fick inget svar. I detsamma kände hon, att hon höll på att vakna, och full av fruktan att kanske aldrig få veta gåtans lösning, ropade hon om och om igen: ”Vad är Mysterium Magnum? Vad är Mysterium Magnum?” – Och då, i samma ögonblick som hon vaknade, hörde hon svaret – om av sin följeslagare, eller av en röst från ovan, eller kanske från sitt inre, visste hon inte –: “Det är när människans liv blir Guds liv.”

På den drömmen tänkte hon, när hon såg den omålade vita väggen. Så enkelt, så bildlöst enkelt var det stora målet: icke min vilja, utan Din. Utplånande av egenviljan, för att den enda goda viljan måtte kunna verka, tomhet, för att fullheten måtte kunna finna ett rum. Malin böjde sitt huvud och bad, i hängivenhet, i undergivenhet, den bön hon alltid bad, om helig ande.

Aldrig om annat. Oftast utan ord.

Först var det som en ansträngning. Samla sig, ge sig hän i en enda koncentration, klappa på en port, eller vandra och vandra en lång väg – urskogar att söka sig fram genom, glanslösa hav att överfara, oländiga stigar och snår. Så, plötsligt, var man framme. Man var i friden. Den stora friden strömmade genom hela ens varelse, genom själen, men också genom kroppens ådror, ut i yttersta fingertopparna. Frid och välsignelse omslöt och fyllde en, ingen svårighet längre att hålla sig samlad, ingen splittring och ingen fruktan. Och sedan var ingenting svårt, och inga frestelser fanns. Då var man rustad att gå ut i världen utan att vara av världen, gå ut som ett Guds käril och verktyg. Man kunde inte svara ovänligt på ett ovänligt tilltal, smärtan gick tvärsigenom en, skarp som ett svärd, men utan att väcka motstånd, då man inte längre i självisk ängslan ryggade tillbaka för den – utan att väcka hat eller vrede. Man kunde inte längre döma någon eller resa sig upp mot någon oförrätt – vad gjorde en oförrätter, när man hade uppgivit allt sitt eget? – man kunde bara döma sig själv, som inte hade kraft nog att med sin kärlek, eller snarare med Guds kärlek, som strömmade tvärigenom en, betvinga och omvandla vad man mötte. Ingen lättja fanns kvar, fötterna gick av sig själva dit de skulle gå, och hade det fordrats att man besteg bålet, skulle man gjort det också, utan kamp och tvekan, bara därför att man ville vad Gud ville. Gud ville genom den överlämnade människosjälen. Detta var det tillstånd, som mäster Eckehart talar om, då han säger, att det är bättre att i det sinnelaget stiga över en sten än i ett annat sinnelag utföra stora gärningar.

Malin hade tyckt sig märka, att det behövdes högst tjugo minuters kamp och strävan, innan man nådde fram till den friden och viljeuppgivelsen. Man måste bara samla sig. Så som Jakob: ”Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.” Och hon bad mycket. Det var den största glädje hon hade. Men alltid om helig ande, aldrig om annat.

När hennes bästa vän mot all förmodan hade klarat sig i studentexamen, hade föreståndarinnan kommit fram till Malin, tagit henne i hand och sagt: ”Detta är bönhörelse, kära barn!” – Malin hade sett på henne oförstående: menade fröken Dalén, att Malin skulle bett om den vita mössan för Netta? Det var ju hädelse … I alla fall hade hon tegat, för det var ju inte precis rätta ögonblicket att sätta i gång en diskussion i sådana ämnen. Eller var det av feghet och lättja hon hade tegat? Det plågade henne alltid att inför andra vidröra ömtåliga strängar i sitt allra innersta, men hon brukade ändå tala och bekänna, fast med blygselns rodnad. Visst var hon feg, visst var hon lat. Just därför var hennes stora önskan att själv bli till intet, själv dö bort och bli luft – som släppte igenom solljuset. Och hade hon brutit, så var likväl allt helat och renat i och med det att hon på nytt helt bar fram sin vilja som offer.

Och den gångna hösten, den underbara hösten … Hon hade gått i sitt arbete på seminariet, och ändå kunde hon säga: ”Dock icke jag …” Utan motstånd och uppror hade hon låtit all ovänlighet här och hemma gå tvärsigenom henne som svärd från Gud. De extaser hon då och då upplevde under föregående år hade gått över i en enda fullständig undergivenhet utan avbrott. ”Jag lever, dock icke jag …”

Förr hade förmörkelser kommit, ökentorkan, som alla mystiker talar om, då själens källor tycks ha sinat och inget regn kommer från himmelen. Men hon hade väntat, väl vetande, att också det är en frestelse till ont, när man för sig själv begär inre lycka och rikedom i stället för att göra sin Herres vilja i öken som i tropisk vår. Hon hade väntat, och det var över. Hon hade inget annat begärt än att bli böjd till ett lydigt redskap, och hon hade fått sin önskan uppfylld.

Vad kunde då hända henne?

”Den sitt allt i Dig har funnit, han har...

Produkt-Details

• Erscheint lt. Verlag: 16.3.2018
• Verlagsort: Copenhagen
• Sprache: schwedisch
• Themenwelt: Literatur ► Klassiker / Moderne Klassiker
• Themenwelt: Literatur ► Romane / Erzählungen
• Schlagworte: 30-tal • hbtq • hemmafru • kärlek • Klassiker • kvinnoroller • lärarseminarie • Lesbisk • malin forst • sexualitet • självbiografi • ungdom
• ISBN-10: 87-26-00203-5 / 8726002035
• ISBN-13: 978-87-26-00203-4 / 9788726002034