Mördarnas dal (eBook)

Leo Kessler (Autor)

eBook Download: EPUB

2018 | 1. Auflage
163 Seiten
Saga Egmont (Verlag)
978-87-11-77355-0 (ISBN)

Infos

Stormtrupp Edelweiss får ett uppdrag som kan komma att ändra världshistorien. I Teheran rustar man för den stora konferensen mellan Churchill, Roosevelt och Stalin. Edelweiss uppdrag är att slå tre flugor i en smäll och döda de tre ledarna!Men för att kunna utföra det måste de förflytta sig ända bort till Persien där den fruktade banditen Dödskallen härjar ...-

Leo Kessler är en pseudonym som användes av den brittiske författaren och militärhistorikern Charles Henry Whiting (1926-2007). Han skrev cirka 350 böcker, både skönlitteratur och fackböcker. Han skrev både under eget namn och under flera pseudonymer, bland annat Duncan Harding, Ian Harding, John Kerrigan, Duncan Harding, Klaus Konrad, K.N. Kostov och Duncan Stirling.

---

Nazisterna har under andra världskriget greppat världsordningen i strypgrepp och pressat med full kraft. Den demokratiska världen kippar efter andan. Just då ges tysken ett gyllene tillfälle: en sammankomst mellan världsledarna Churchill, Roosevelt och Stalin ska hållas i Teheran.Uppdraget är avancerat och kräver mordisk list. För nazisterna är den totala segern nära, för den demokratiska världens framtid måste uppdraget stoppas …

Textauszug

Första kapitlet

– Överste!

Överste Skorzeny, chefen för SS-Kommandot, snurrade runt.

– Vad? röt han.

– Vi är framme! svarade den bleke Luftwaffe-officeren som hade ansvaret för uthoppet. Där borta!

Den storväxte, ärrige översten följde mannens utsträckta, smått darrande hand med blicken.

Ett Fiesler Storch spaningsflygplan höjde sig över den stormpinade bergstoppen på ungefär 2000 meters höjd. Det verkade stå alldeles stilla, men Skorzeny visste att piloten säkert badade i svett, trots den svåra kylan, under sina desperata försök att bemästra termiken. Så med ens bröt det lilla enmansplanet ut till höger. Operationen hade inletts.

Det gled över den spetsiga, snötäckta bergstoppen och kastade en långsam, svart skugga över den vitglänsande ytan. Skorzeny fuktade sina torra läppar oavbrutet. Om piloten inte prickade in hoppzonen korrekt, skulle det sluta i rena tragedin.

Nu låg spaningsplanet bara ett par hundra meter ovanför bergstoppen och gick ner i långsamma spiraler med motorn nära nog i stallfart. Skorzeny kände hur hans hjärta började slå hastigare. Han visste av egen erfarenhet att planet kunde braka rätt in i klippväggen, om piloten gjorde ett enda litet misstag. Sommaren 1943 hade hans själv kraschlandat i glidflygplan tillsammans med sina fallskärmskommandosoldater uppe på toppen av berget Gran Sasso i Italien för att frita den tillfångatagne italienske diktatorn Mussolini. Men piloten var en expert. Han lyfte upp nosen på det lilla planet, vilket bromsade upp farten, och släppte den första fallskärmsfacklan.

Den dalade ner som en flammande eldröd boll och exploderade och fick den snötäckta klippytan att bada i ett hotfullt, blodrött ljus. Första hörnet av hoppzonen hade blivit perfekt utmärkt. Skorzeny drog en svag suck av lättnad.

Nu föll fallskärmsljus efter fallskärmsljus i snabb följd och märkte ut den två hundra kvadratmeter stora hoppzonen. Piloten hade gjort sitt jobb. Men Skorzeny kunde inte låta bli att skaka på huvudet åt hoppzonen. Remsan de måste landa på var fruktansvärt liten och brant. Om någon av fallskärmshopparna fångades upp av en sidovind, skulle denna föra honom över bergskammen till … Skorzeny fullbordade aldrig tanken på vad som väntade vederbörande. Så talade ett plötsligt motorbuller från väster om för honom att hans fallskärmstrupper hade anlänt.

Skorzeny fick upp kikaren och fångade snabbt in dem i den. Den stora fyrmotoriga Kondor-maskinen kom in på tre hundra meters höjd och sänkte sig snabbt ner till hundrafemtio. Det var ungefär så låg hopphöjd som man vågade ge oerfarna hoppare som de tio inne i transportplanet. Samtliga hade gjort åtta hopp under den två veckor korta snabbkursen, men även den mest erfarne i hela general Students fallskärmshoppararmé skulle ha dragit sig för att försöka sig på det som de här mannarna skulle göra om bara några ögonblick.

Kondoren gled in och dess stora skugga fladdrade över den bländvita snöytan som en enorm, tigande koltrast. Bakdörren på maskinens sida var öppen och Skorzeny kunde precis urskilja den lilla figuren i öppningen. Det måste vara gruppchefen. Skorzeny kunde mycket väl tänka sig vad den gänglige alpjägaröversten tänkte på just i det ögonblicket, då han blickade ner över den smala landningsremsan på bergväggen nedanför. Hela operationen borde förefalla vara rena självmordet.

Skorzeny stelnade till. Den gänglige gruppchefen hade hoppat. Det hördes en smäll som från en pisksnärt. Gruppchefens fallskärmskalott bredde ut sig ovanför honom som en svamp. Skorzeny kunde se hur den smala, svarta figuren vred och vände sig medan han kämpade med bärlinorna. Nu var han ungefär femtio meter från hoppzonen, men översten började komma farligt nära klippväggen. Skorzeny svor till och knogarna på fingrarna som höll kikaren vitnade.

Och som om han hade hört Skorzeny, drog översten desperat i linorna och hävde sig själv upp i dem. Han klarade sig upp över klippkanten på en meter när, slog ner i snön och rullade över och försvann ur sikte.

Skorzeny suckade och kände svetten rinna utefter ryggen, en obehaglig känsla. Nu strömmade hela raden av hoppare ut. Den ena mörka figuren efter den andra väntade ända in i det sista innan de drog i utlösningsringen, precis som man hade lärt dem.

– Ett … två … tre … fyra … fem … Skorzeny räknade in männen från Tyska Alpjägarkåren vartefter de landade i säkerhet inom hoppzonen. Sex … sju … åtta …

– Åh, gode gud! flämtade den lille sambandsofficeren från Luftwaffe vid sidan om honom. Titta där, överste!

Den nionde mannen hade fångats upp av en kastvind. Han kämpade vilt och var tydligen panikslagen. Han hade helt tappat kontrollen över situationen, kämpade förtvivlat med bärlinorna och vände och vred sig i dem och försökte styra fallskärmen in över det upplysta, rödskimrande snöfältet. Men han misslyckades.

På ett ögonblick hade han missat området. Skorzeny kunde se hur munnen öppnade sig på honom för att släppa ut ett tyst skrik. Så åkte han ut över kanten, en kastvind fick tag i honom och slungade honom skoningslöst mot klippväggen. Skorzeny tyckte sig nästan kunna höra hur benen krossades i hans kropp.

Men den allvarligt skadade alpjägaren kämpade fortfarande frenetiskt för att slippa undan den dödliga fällan. Upprörd, men samtidigt fascinerad, följde Skorzeny den döende mannens färd nerför bergsväggen, där han liksom rycktes fram och tillbaka av osynliga jättearmar och kastades mot den taggiga klippväggen om och om igen, tills kroppen inte längre var mycket mera än en blodig klump. Så till sist gav den sönderstrimlade fallskärmen efter, och den blodiga klumpen föll ett tusental meter neråt för att till sist försvinna.

Skorzeny sänkte kikaren och gjorde korstecknet med en hand som darrade betänkligt. Operation Långa Kniven hade startat illa. Men den ärrige översten hade inte tid att fundera över eventuella dåliga omen. Han hörde en bilmotor rusa nerifrån den lilla bergsvägen upp till sluttningen där han befann sig och sedan närma sig på låg växel. Han svängde runt mot den askgrå Luftwaffe-officeren.

– Satte ni inte ut vakter där nere, kapten? röt han.

– Jo, överste! svarade den lille mannen med darr på rösten. Men det låter som kuriren. Han skulle släppas fram.

– Ja, det hoppas jag verkligen, fräste Skorzeny. Annars kommer Führern att kräva ert huvud på ett fat.

Men Luftwaffe-officeren skulle klara sig undan Führerns vrede denna oktoberdag. Ett par sekunder senare dök den kamouflerade kommandobilen upp inom synhåll för att köra fram och bromsa in några meter från SS-översten. En Luftwaffe-officer med ankellång läderkappa, en pistol i ena handen och en läderportfölj fastkedjad vid högra handleden, sprang fram till den väntande Skorzeny.

– Löjtnant Gehendges från Führerns högkvarter, presenterade han sig samtidigt som han gick upp i stram givakt. Meddelande från Führern. Till er personligen, överste.

Skorzeny snuddade med handen vid mössskärmen till hälsning och grep tag om den unge mannens hand.

– Här borta, sa han och tog honom avsides, medan Luftwaffe-officeren stirrade efter dem och undrade vad som stod på.

– Öppna! beordrade Skorzeny. Men ta det försiktigt. Jag vill inte få en enkel biljett till himlen.

– Oroa er inte, överste, log löjtnanten. Jag kan mina instruktioner utan och innan.

Han låste snabbt upp låset till kedjan mellan väskan och handleden och öppnade därefter kombinationslåset till själva väskan. Det var en trefaskombination, som ändrades konstant och som bara han själv och Führern kände till. Ett enda felgrepp och väskan skulle explodera. Han fick upp ett pappersdokument ur väskan, ett halvt A4 med den berömda stämpeln Reichsgeheimsache i översta högra hörnet – ett dokument som han hade burit på halvvägs genom Europa och ända bort till denna avlägsna dal i Österrike.

– Topphemligt, och högst personligen till er, överste! sa han stolt och gav papperet till Skorzeny.

Det var ett radiomeddelande, det kunde Skorzeny genast se av kodkombinationerna högst upp på arket. SS-översten kände hur hans hjärta började slå häftigare av spänningen och började läsa de för honom inte alldeles bekanta engelska orden:

Förstahandsupplysning: Topphemligt!

Han hade just lyckats kämpa sig igenom meddelandet när den gänglige chefen för Stormtrupp Edelweiss kom inom synhåll för honom på det lilla backkrönet. Överste Stürmers overall var alldeles söndersliten. Han bar sin hoprafsade fallskärm tryckt mot bröstet och såg i det närmaste tillintetgjord ut. Bakom honom följde resten av alpjägarna på rad, och alla såg lika nedslagna ut på grund av förlusten av sin kamrat.

Rent instinktivt förstod Skorzeny att han måste behandla de här männen med silkesvantar, åtminstone för tillfället. Och trots att han själv var ordentligt upphetsad, eftersom han just hade fått veta att de äntligen skulle få lön för mödan efter alla dessa långa, krävande veckor av osäkerhet och väntan, sa överste Otto Skorzeny nästan försiktigt:

– Vi är igång. Nu kommer de äntligen …

– Nå? krävde Winston Spencer Churchill att få veta medan svetten rann om honom så att hans åtsittande khakiskjorta färgades mörkt brun. Vad nytt, Thompson?

Den kraftigt byggde officeren från Special Branch rynkade pannan och såg på sin chef, som var på väg att tömma sin andra whisky trots att klockan bara var åtta på morgonen denna brännande heta...

Produkt-Details

• Erscheint lt. Verlag: 4.6.2018
• Übersetzer: Hanz F. LindstrA m
• Verlagsort: Copenhagen
• Sprache: schwedisch
• Themenwelt: Literatur ► Krimi / Thriller / Horror
• Themenwelt: Literatur ► Märchen / Sagen
• Themenwelt: Literatur ► Romane / Erzählungen
• Schlagworte: andra världskriget • armé • Attentat • Churchill • död • Europa • Fred • jägare • konferens • krig • Order • Persien • Roosevelt • Soldater • SS • Stalin • Tyskland • vapen
• ISBN-10: 87-11-77355-3 / 8711773553
• ISBN-13: 978-87-11-77355-0 / 9788711773550