Slaget om Leros (eBook)

Leo Kessler (Autor)

eBook Download: EPUB

2018 | 1. Auflage
158 Seiten
Saga Egmont (Verlag)
978-87-11-77348-2 (ISBN)

Infos

Italien är på väg att kapitulera och Hitler vet att Tysklands södra flank är i farozonen. Ön Rhodos måste till varje pris försvaras och förbli tysk. Men det finns två öar till i Egeiska havet som är minst lika viktiga, nämligen Kos och Leros. Överste Stürmer och hans alpjägare får en direkt order av Hitler att bereda väg för en invasion av öarna ...-

Leo Kessler är en pseudonym som användes av den brittiske författaren och militärhistorikern Charles Henry Whiting (1926-2007). Han skrev cirka 350 böcker, både skönlitteratur och fackböcker. Han skrev både under eget namn och under flera pseudonymer, bland annat Duncan Harding, Ian Harding, John Kerrigan, Duncan Harding, Klaus Konrad, K.N. Kostov och Duncan Stirling.

---

Axelmakternas fundament har börjat krackelera. För Mussolini och hans likar betyder det ett besegrat Italien. För nazisterna innebär det, bland annat, att erövrad mark i det egeiska havsområdet är hotat.Men det är inte bara italienarna och nazisterna som vacklar. Turkiet är tveksamma på vilken fot de ska stå på. Lyckas Churchill locka över turkarna till de allierades sida så förändras förutsättningarna radikalt.Överste Stürmer får ansvaret att hålla den swastikaprydda fanan högt på Rhodos. Ön måste försvaras till sista blodsdroppen.

Textauszug

Första kapitlet

– Uppställning! beordrade Jellicoe medan han spanade bort mot den mörka horisonten i stället för att blicka ut över den lilla flottan, som stadigt plöjde sig fram genom Egeiska Havet med en hastighet av tio knop i timmen.

– Aj aj, sir, svarade den skäggige sergeanten, som stod bredvid honom på bryggan till den skabbiga ombyggda grekiska kaiken.

Jellicoe log. Nuförtiden fungerade hans karlar bättre som flottister än Kungliga Flottans egna mannar.

Sergeanten blinkade med sin signallampa. De andra fartygen kvitterade signalen i tur och ordning och den ruffiga lilla invasionsflottan samlades snabbt. Om det skulle hända någonting, så var det snart dags. För vid det här laget befann de sig inte mycket mera än en halvtimmes färd från ön.

Borta vid horisonten började svarta regnmoln torna upp sig, och än så länge syntes ingen måne. Däremot gav de första svaga stjärnorna ifrån sig tillräckligt mycket ljus för att man skulle kunna skymta öns mörkbruna silhuett, och särskilt då berget som dominerade den.

Jellicoe, som förde befälet över Special Boat Service, studerade den tysta ön genom sin nattkikare och bad en tyst bön att de italienska kanonserviserna uppe på toppen av det där berget skulle följa sin regerings exempel – att kapitulera till de allierade. Om de inte gjorde det … Jellicoe bävade vid blotta tanken.

– Signal till motortorpedbåtarna, beordrade han. Kom in närmare om babord och styrbord!

– Aj aj! svarade sergeanten som om han vore en gammal högbåtsman med trettio års tjänst bakom sig i stället för en före detta handelsresande i damunderkläder som hade gått till sjöss för första gången för bara ett år sedan.

Han satte genast igång att signalera med sin lampa igen, väl medveten om att de nu gick in i sista fasen av den lilla invasionen i detta avlägsna hörn av Egeiska Havet.

Den unge kaptenen korsade fingrarna och hoppades på tur och såg sig sedan försiktigt om för att se efter om någon av besättningen hade upptäckt denna lilla skolpojksgest. Det verkade inte så. Han flinade för sig själv och spottade ner i havet för att fullfölja skolritualen, som var ägnad att blidka gudarna.

Nu kunde han inte göra mera än att hoppas.

*

Ombord på motortorpedbåtarna gjorde de unga männen sig klara för strid. I kanontornen försökte kanonjärerna blåsa liv i sina skumfrusna fingrar, torpedmanskapet kontrollerade avfyringsmekaniserna för femtioelfte gången, signalisterna tog fastare grepp om sina lampor för att genast kunna signalera till de obestyckade kaikerna, så fort man siktade fienden. Och på bryggorna stod de unga kaptenerna, likbleka i ansiktet och illamående av sjögången, och spanade mot den mörka horisonten efter de tyska S-båtarna som de visste fanns där ute någonstans.

– Sir! Det var den förliga utkiken på MTB 106.

Den blott 20-årige skepparen snurrade runt.

– Vad är det?

– Fartyg om babord, sir!

Kaptenen fumlade febrilt för att ställa in sin kikare. Ett olycksbådande, långt fartygsskrov gled in i kikarens synfält. Och så ett till!

– S-båtar! flämtade han tyst för sig själv.

Tyska motortorpedbåtar ett par tusen meter utanför Portolagos hamn. De låg tätt intill varandra, som om de hade samlats till ett redan tidigare avtalat möte. Och det såg ut som om de ännu inte hade siktat den lilla invasionsflottan, vilken kröp vidare in mot ön!

– Framåt babord, framåt styrbord! röt han.

De kraftiga motorerna på 1000 hkr vardera, som hade skakat vid tio knop, exploderade till liv. Nere under däck gav chefsmaskinisten full gas. Tystnaden slets sönder. Plötsligt fylldes bryggan av den fräna stanken från överhettad olja och ögonblicket därpå lyftes motortorpedbåtens skarpa bog upp ur vattnet. Två vilda, vita vingar av skummande vatten stod rätt upp i luften om aktern på henne.

MTB 106 föreföll flyga fram över vattnet i sina modiga trettiofem knop.

Ungefär tusen meter längre bort blinkade ett blått ljus uppmanande. Det var de överraskade S-båtarna som begärde att de skulle identifiera sig. Skepparen ombord på 106:an ignorerade uppmaningen.

– Anfall! kommenderade han, och hans förut bleka ansikte var nu rött av upphetsning.

Den förste som reagerade var kanonjären framme i fören. Han svängde runt sin gamla Lewis-kanon. Gröna spårljusgranater for i en båge ut mot de fortfarande stillaliggande tyska S-båtarna. De tyska flottisterna kastade sig över till sina stationer för att hinna få iväg båtarna, innan det var för sent.

Skepparen ombord på 106:an böjde sig över torpedsiktet. Den främsta S-båten låg nu bara 700 meter ifrån dem. Han fattade ett blixtsnabbt beslut, med tanke på att hennes kapten borde försöka smita undan, och siktade alldeles framför bogen på henne.

Borta vid Portolago öppnade det enda tyskbemannade kustbatteriet eld. En stjärngranat exploderade ovanför motortorpedbåtarna och vände natt till dag. När den började blekna i en kaskad av stjärnor, började riktiga granater vina genom luften mot angriparna. Den vita, gröna och röda fosforn korsade havet likt myriader av eldflugor. Den unge kaptenen på 106:an hörde mycket väl hur metallbitar slet upp däcket på hans motortorpedbåt, men han fortsatte att stirra ner i torpedsiktet.

Den närmaste S-båten, som hade fått igång sina motorer, befann sig nu knappt sex hundra meter ifrån dem. Havet slets upp runt omkring dem av 20mm-granaterna från kustbatteriet, men MTB 106 kryssade till synes oberört genom elden och närmade sig sitt mål.

Efter ytterligare 100 meter drog den unge kaptenen i avfyringsspaken till torpeden. En dov klang hördes, sedan ett väsande. Båten skakade till när torpeden, laddad med två tons högexplosiv vara, gled ner i vattnet.

– Dikt styrbord! kommenderade skepparen.

Motortorpedbåten girade skarpt åt styrbord så att det vita skummet stod högt runt den. I samma stund hördes en fruktansvärd explosion. Den unge skepparen kastade en blick över axeln. Där den närmaste S-båten hade legat sköt nu ett enormt eldhav upp mot natthimlen och färgade molnen ilsket röda. Han log och upptäckte plötsligt att han hade fruktansvärt ont i axeln, och att något varmt rann nerför armen på honom.

Nu var det den andra motortorpedbåtens tur. Med sin Lewis-kanon spottande och fräsande ut sina dödliga projektiler, gick hon till anfall. Den kvarvarande S-båten hade nu hämtat sig från den värsta överraskningen. Medan hennes skeppare desperat försökte få igång henne, beströk hennes skytt MTB 108:s skrov med täta salvor från sin tvilling-Spandau. Med en hastighet av 800 skott i minuten, svepte kulorna över däcket på motortorpedbåten. Glas krossades och trä- och metallsplitter ven omkring. Män skrek av smärta och stöp på det stridshärjade däcket. Blödande, skräckslagna och förblindade rusade de överlevande rakt in i spärrelden från S-båten. Skepparen gav blanka katten i den vansinniga omvärlden, där han stod nerböjd över torpedsiktet som hypnotiserad. Ett tusen meter … nio hundra … åtta hundra … Han bet bistert samman tänderna. Sju hundra meter … Det våldsamt dansande lilla fartyget var nu mitt inne i häxkitteln. Hon var ett enda eldhav, från för till akter, och giriga lågor slickade redan skepparens ben när hans hand vitnade runt avfyringsspaken. Sex hundra meter … fem hundra femtio … Skepparen öppnade automatiskt munnen, beredd på tryckvågen som snart skulle komma. Fem hundra! NU!

Samtidigt som han ryckte i spaken, skrek han:

– Dikt babord!

Den döende rorgängaren svängde runt den illa åtgångna träbåten precis ögonblicket innan han föll i däcket, som var färgat av blodet från alla dem som dött före honom.

Ingenting! Det verkade gå en hel evighet innan explosionen kom, och då var det som om han hade träffats av ett hårt slag i magen. Han flämtade till av smärta, just som en ny tryckvåg klippte till honom över ansiktet som ett slag av en jättehand.

Bakom honom sprang S-båten i luften. Brinnande vrakdelar slungades upp i luften och for hundratals meter åt alla håll. När skepparen ombord på MTB 108 gled ner på däcket och skräckslaget stirrade på den avslitna handen som låg framför honom som en borttappad, vit handske, visste han att han hade klarat det.

Vägen var fri!

– All right, mumlade 106:ans kapten mellan sammanbitna tänder för att kunna bemästra smärtan i sin sårade axel. Signalera till Hans Höghet att han kan ta och plocka in sina barkbåtar i lugn och ro nu.

Invasionen av ön Leros kunde börja.

*

De små, svarta prickarna kämpade sig fram i snön på det väldiga berget, 2000 meter över havet, likt svarta flugor som kröp omkring på det silverfärgade höljet till ett luftskepp. Högt ovanför dem reste den blåvita bergstoppen sig nästan hånfullt utmanande.

Överste Stürmer gick i spetsen för sitt bergskompani, Stormtrupp Edelweiss, och höll ögonen öppna åt alla håll. Tjugo års erfarenhet som bergsbestigare överallt i såväl Europa som Asien och Sydamerika hade lärt honom att här uppe var ögonen viktigare än musklerna. Ledaren för ett bergsförband måste alltid vara på helspänn och noga planera nästa steg, redan innan de hade klarat av förflyttningen de för ögonblicket höll på med. Hans fältmössa satt i en käck vinkel på huvudet, och han hade en vanlig karbin över ryggen. Han klättrade helt obehindrat och till synes utan minsta ansträngning uppåt, trots att han var nästan dubbelt så gammal som de flesta av sina unga alpjägare.

Näste man...

Produkt-Details

• Erscheint lt. Verlag: 14.2.2018
• Übersetzer: Hanz F. LindstrA m
• Verlagsort: Copenhagen
• Sprache: schwedisch
• Themenwelt: Literatur ► Krimi / Thriller / Horror
• Themenwelt: Literatur ► Märchen / Sagen
• Themenwelt: Literatur ► Romane / Erzählungen
• Schlagworte: allierade • andra världskriget • armé • död • egeiska havet • Europa • försvarslinje • Hitler • Italien • Kos • krig • Leros • Nazism • Order • Rhodos • Soldater • SS • Tyskland • vapen
• ISBN-10: 87-11-77348-0 / 8711773480
• ISBN-13: 978-87-11-77348-2 / 9788711773482