Förrädaren (eBook)

Leo Kessler (Autor)

eBook Download: EPUB

2018 | 1. Auflage
158 Seiten
Saga Egmont (Verlag)
978-87-11-77346-8 (ISBN)

Infos

- Major von Dodenburg, skrek kaptenen. Ni har blivit anklagad för feghet inför fienden och vägran att lyda order. Jag kommer att kräva dödsstraff ...Andra världskrigets slutskede. Den tyska armén är på flykt i Frankrike. Major von Dodenburg, chef för SS-Stormdivision Wotan, står inför rätta och riskerar att sluta sina dagar framför en exekutionspluton.-

Leo Kessler är en pseudonym som användes av den brittiske författaren och militärhistorikern Charles Henry Whiting (1926-2007). Han skrev cirka 350 böcker, både skönlitteratur och fackböcker. Han skrev både under eget namn och under flera pseudonymer, bland annat Duncan Harding, Ian Harding, John Kerrigan, Klaus Konrad, K.N. Kostov och Duncan Stirling.

Textauszug

Första kapitlet

Jabo!

Major von Dodenburg kastade en ilsken blick uppåt. En grå skepnad susade ner mot dem från den klara, sommarblå himlen.

– Spitfire! Var beredd vid kanonen, Schulze! kommenderade han.

Den storvuxne underofficeren slängde ifrån sig den franska konjaksflaskan över kanten på den framrusande halvbandvagnen och böjde sig ner över den dubbelpipiga 20mm-kanonen och skrockade nästan belåtet, medan konjak fortfarande sipprade ner över hans orakade haka. – Kom du bara, Tommy lille, så ska vi ta och kittla dig mellan benen!

Major von Dodenburg tog ett ordentligare tag i närmaste stolpe i förarhytten på den tio ton tunga halvbandvagnen och såg bistert upp mot planet. Det hade alltså fått syn på dem och var på väg in för att anfalla.

– Var beredd, Matz! skrek han till den rynkige, enbente korpralen, som slet i ratten för allt han var värd där de kom körande längs den raka, stenlagda franska vägen.

Major von Dodenburg stod upprätt i den krängande fordonet och han studerade Spitfiren noga. De var på kollisionskurs nu. Om han gjorde minsta lilla misstag så skulle alltsammans snart vara över. Och de skulle inte få en andra chans.

Spitfiren vinglade till i luften och von Dodenburg visste att det var piloten som använde sitt sänkta landningsställ som broms, när planets hastighet snabbt minskades. Han skulle sätta igång sina automatkanoner när som helst nu.

– Kom till pappa! kuttrade Schulze som stod böjd över kanonen bakom honom. Kom till pappa, din hästtandade flugskit, så ska pappa ge dig en rejäl stålspark upp i ditt satans Tommy-arsel!

Jaktbombaren var bara två hundra meter ifrån dem nu och kom in på trädtoppshöjd. Kuno von Dodenburg höll andan. Så sprakade plötsligt violetta flammor längs med planets vingar och ilskna, vita spårljusprojektiler började susa mot dem i bågar med allt snabbare hastighet för varje ögonblick.

– Kasta ankar, Matz! skrek von Dodenburg.

Matz klämde till bromsarna med sitt träben, Halvbandvagnen krängde våldsamt och dess larvband rasslade till. Matz kämpade förtvivlat för att hindra fordonet att sladda ner i diket. Projektilerna slog upp ilskna blå gnistor i kullerstenarna framför dem. De grå vingarna skymde himlen ovanför dem. Morgonen fylldes av brummandet från planets motorer.

Major von Dodenburg duckade instinktivt. Inte Schulze. Hans stora, breda ansikte förvreds i ett grymt, beslutsamt leende, när han pressade avfyrarknappen.

20mm-kanonen smattrade ursinnigt. Spårljuskulor visslade upp mot himlen. På det avståndet kunde Schulze inte missa. Stycken av aluminium flög omkring överallt. Båda hjulen formligen sågades av av den intensiva salvan. Schulze, som svettades ordentligt nu, svängde runt kanonen och följde det träffade planet, som började tappa ordentligt i höjd. Kanonen smattrade på nytt. Vit glykolvätska började flöda ut från den skadade Merlin-motorn. Cockpiten försvann bakom den utströmmande vätskan.

Trots att han var både förblindad och döende – hans ryggrad hade trasats sönder redan av den första salvan – försökte piloten ta upp det drabbade planet. Träden i skogen bakom halvbandvagnen rusade upp och mötte det. Det slog ner i fältet bakom och slog upp stora jordmoln på båda sidor om det likt kölvatten. För ett tag trodde åskådarna att piloten skulle klara det, men så hördes ett ursinnigt vrål av metall som slets sönder. Spitfiren slog runt två gånger, stannade upp och gungade till ett ögonblick, nästan dolt av jord som for omkring, och exploderade därefter med en enorm smäll som verkade hålla på för evigt. Så gott som genast slog en jättesvamp av tjock, svart rök upp från det.

Schulze sköt tillbaka hjälmen från sin svettiga panna och flinade åt sin chef, vars svarta skinnjacka inte hade någon annan dekoration än det svart-vita Riddarkorset av Järnkorset. – Jaha, major, den där engelska flugskiten flyger i alla fall inte tillbaka över pölen för att sätta tänderna i den där plumpuddingen som Tommies brukar äta till frukost.

Major von Dodenburg, chef för det som var kvar av SS-Stormdivision Wotan efter sitt katastrofala försvar av Monte Cassino i Italien, nickade bistert med sitt blonda huvud. – Oroa dig inte, ditt råskinn. Det finns många fler kvar av dem. Han tog blicken från det brinnande vraket. – Nå, Matz, se till att få ändan ur vagnen. Se till att få upp den här skrothögen på vägen igen innan den där gossens kompisar kommer och letar efter oss.

*

De drygt hundra överlevande från Wotan hade nu i tre dagar slagit sig fram genom Frankrike för att anmäla sig vid 12:e SS-Pansarbataljonen på den nya invasionsfronten. Först hade det varit franska partisaner som hade lagt sig i bakhåll för dem hela vägen genom Jura och Loire-dalen, men sedan von Dodenburg hade gett order om att nästa franska by som ställde till problem för dem skulle jämnas med marken, hade de inga fler bekymmer med partisanerna.

Men så gott som genast hade ett nytt problem dykt upp, när de väl hade rullat genom Paris fientliga Jabos. De brittiska och amerikanska störtbombarna hade verkat vara överallt och sköt på allting som rörde sig i dagsljus längs vägarna i norra Frankrike. Marschen västerut hade blivit rena mardrömmen med fordon i travar överallt. De fientliga störtbombarna hade haft rena julafton. De hade kommit in lågsniffande med tjutande motorer och låtit automatkanoner och kulsprutor spela. Rökpelare hade oavbrutet rest sig mot himlen och exploderande ammunition hade bjudit på vansinniga fyrverkerier. Ryttarlösa hästar, många av dem skadade, galopperade som vansinniga över granathålen ute på fälten.

Kuno von Dodenburg hade till sist gett upp hoppet om att färdas under dagen. Hans förband hade rullat fram västerut längs de sämre vägarna nattetid, och när de inte hade kunnat söka skydd någonstans, hade han låtit sina män driva ut civilpersoner från närmaste by och tvingat upp dem på fordonen och placerat dem där så att de anfallande piloterna inte kunnat undgå att se dem.

– Så nu har jag blivit krigsförbrytare också! hade han ursinnigt vrålat upp mot en brittisk pilot, som hade kommit susande ner på trädtoppshöjd och sedan gett sig iväg igen när han hade upptäckt Wotans fula trick. Men du får komma och ta mig först!

– Det skulle jag vilja se, hade Matz kommenterat medan han tog bort sin smutsiga hand som han haft under den svarta kjolen på en fransk änka. Tommies får allt gå upp tidigare på morgonen om de vill försöka sätta dit killarna från Wotan!

Till slut hade de lyckats ta sig fram till Caen, där 12:e SS-Pansarbataljonen hade sitt högkvarter. Major von Dodenburg hade order att inställa sig hos bataljonschefen närmaste man, general Meyer, mera känd inom Waffen-SS som »Pansarmeyer»och den yngste och djärvaste generalspersonen i hela tyska armén.

*

Pansarmeyer var en man med slickat, bakåtkammat hår och ett hårt, för att inte säga grymt ansikte. Han höll en infanterikarbin i händerna och nickade åt von Dodenburg när denne banade sig fram mellan de sårade som fyllde den underjordiska korridoren utanför bataljonshögkvarteret. Han gjorde också ett tecken mot Wotan-officeren att denne inte skulle avbryta den uttröttade Wehrmacht-generalen vid kartbordet, där han hade genomgång med de församlade officerarna.

Major von Dodenburg nickade åt Pansarmeyer, som han hade lärt känna i Ryssland 1941, att han hade förstått och sällade sig till gruppen av lyssnande officerare.

– Min bataljon, sa general Richter hest, är utplånad, bokstavligen utplånad. 716:e regementet existerar inte längre. Den femte och sjätte juni blev vi anfallna av allt vad RAF hade att sätta in. Därefter tog amerikanerna över … varenda bombare som Åttonde amerikanska arméflygkåren hade stationerad i England släpptes lös mot oss.

Rösten svek honom och för ett kort ögonblick tyckte von Dodenburg synd om den gamle gråhårige officeren, som hade haft ett så behagligt liv bland de franska köttgrytorna de senaste åren utan att någonsin räkna med att det var på det här viset ockupationens sötebrödsdagar skulle sluta.

– Under den senaste timmen har de allierade skickat in tusen olika slags flygplan mot resterna av min bataljon. Och inte bara det, mina herrar. Man har också satt in fem slagskepp, två pansarfartyg, nitton krysare, sjuttiosju jagare och två kanonbåtar mot mig. Och jag har ingenting annat att säga er än … än att det kommande slaget kommer att utkämpas utan 716:e Infanteriregementet.

Plötsligt bröt den äldre generalen samman helt. Tårarna strömmade ner över hans rynkiga kinder och han begravde snabbt ansiktet i händerna.

Pansarmeyer rynkade på ögonbrynen och vände sig kvickt om till chefen för 21:a Pansarregementet och fräste: – General, får jag be om er rapport?

Om Richter var en bruten man, så var general Feuchtinger vid 21:a en arg. Han blev alldeles röd i ansiktet och vräkte ur sig: – Jag har väntat på order hela förbannade långa natten, medan en förbannad engelsk fallskärmsdivision hoppade ner rakt framför mina kanoner vid Orne. Men fick jag någon order att röra på mig? Han besvarade sin egen ursinniga fråga medan en åder svällde vid tinningen på honom av återhållen vrede. I helvete jag fick! Mot slutet tog jag lagen i egna händer så att säga. I går morse klockan nollsju nollnoll beordrade jag anfall. Vi hade knappt kommit igång förrän jag fick order att stanna. Vad hände? Ingenting! Under sex långa timmar. Sedan fick jag order om att dra mig tillbaka för att täcka Caen. Nu ligger jag trettio...

Produkt-Details

• Erscheint lt. Verlag: 14.2.2018
• Übersetzer: Hanz F. LindstrA m
• Verlagsort: Copenhagen
• Sprache: schwedisch
• Themenwelt: Literatur ► Krimi / Thriller / Horror
• Themenwelt: Literatur ► Märchen / Sagen
• Themenwelt: Literatur ► Romane / Erzählungen
• Schlagworte: 1944 • andra världskriget • armé • död • Europa • frankrike • Hitler • krig • Nazism • Soldater • SS • Tyskland • vapen • von dodenburg • Wotan
• ISBN-10: 87-11-77346-4 / 8711773464
• ISBN-13: 978-87-11-77346-8 / 9788711773468